Välkommen till min nya blogg!
Jag kommer att i den här bloggen skriva om hur det är att vara i arbetsför ålder och få diagnosen Polymyalgia Reumatika. En reumatisk inflammation på insidan av de små kärlväggarna i de stora muskelgrupperna.
De som får den diagnosen är runt 70 men jag är 48 och har haft det i lite över 2 år.
Jag hade tränat mig tillbaka efter ett kompliserat benbrott och höll på med styrketräning då jag helt plötsligt fick ont på baksidan av låren och överarmarna. Sträckning tänkte jag och anpassade träningen men det gav sig inte. När sedan benen utan förvarning vek sig så tog jag kontakt med min Husläkare som sen remitterade mig till Reumatologen och på den vägen är det.
Det var som att någon slog undan benen på mig men sen lindrades det av att det fanns hopp om att det skulle läka ut. Den senaste prognosen jag fått är att betrakta min PMR som kronisk då den varit svårbehandlad i snart 2 år.
De flesta dagarna svär jag ve och förbannelser över eländet men så har jag en riktig solskensdag. Jag försöker verkligen att vara positiv och tänka på roliga och bra saker men det är inte så lätt. Det är jobbigt att vara bland folk och att ständigt lägga på ett leende så på kvällen kommer tårarna...
Hela dygnet har jag mer eller mindre ont i de stora muskelgrupperna som överarmar och lår och det känns ungefär som en stor lårkaka och som om någon hällt syra i musklerna. Till det kommer också en stelhet. Som "grädde på moset" har jag det som kallas för Tremor, dvs skakningar och det varierar från dag till dag, minut till minut.
Om jag ska vara ärlig så känns läget ganska pissigt och det där med att tänka positivt känns som en kamp utan dess like.
Nä nu ska jag göra mig lite kvällskaffe och slänga upp benen framför dumburken, imorn ska jag jobba.
Kram på er!
